Jag stirrar på skärmen där mannen framför mig i teamsmötet tar upp sin kaffekopp och dricker. Jag undrar om jag har hört rätt och känner hur alla mina cylindrar går i gång. Svaret på min fråga ”Hur arbetar ni med jämställdhet på ert företag?” hade precis fått ett svar jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat tro, ”Vi har höj och sänkbara skrivbord”. Mannen mittemot mig är IT-chef på ett stort företag, han ställer ner koppen och ser glad ut. Troligtvis ser han på mig att jag tappat fokus för han ropar i min hörlur ”Hallå, hörs jag?” samtidigt som han viftar upp och ner med armen.
I genomsnitt lever vi ca 30 000 dagar, vi arbetar ungefär 99 117 timmar under vårt liv och tänker ca 60 tankar i minuten. Dessutom tillbringar vi ungefär 653 timmar med att vänta på tåg, 20 veckor att vänta i telefon och hela 6 månader med att stå i kö. Tänk om fler IT-chefer skulle använda lite av den tiden till att fundera på hur deras företagskultur ser ut, – på riktigt!
Tacksam, palla trycket och ta mer plats
När jag berättar att jag arbetar inom IT-branschen kommer nästan alltid frågan som ett brev på posten ”Oj! Hur trivs du i en mansdominerad bransch?” Redan där har jag som kvinna fått påminnelsen av personen att jag minsann befinner mig på en arena där jag bara gästspelar och där jag ska vara tacksam att få vara. Samtidigt i mitt huvud känns det som att jag gång på gång försöker svara på sista frågan i postkodmiljonären. Varför man inte frågar; ”Vad roligt! Hur trivs du med att arbeta med inom IT-branschen?”
Jag pratade med en vän som på en intervju tidigare i sin karriär fått frågan från den manliga intervjuaren, ”Det är grabbigt här, pallar du det?” Det var alltså hennes ansvar att stålsätta sig för att kunna bemöta den ”grabbiga” kulturen som fanns på företaget. Varför säger man inte direkt att: ”Tyvärr, vår företagskultur inte är anpassad för kvinnor och du kommer stundtals få ta skämt på din bekostnad och bli ifrågasatt men dessvärre är det inget vi kan göra utan det är helt upp till dig hur du blir behandlad”. Det säger ganska mycket om det samhällsstrukturfel vi kollektivt accepterar bakom kulisserna.
Uttryck som ”Tjejer måste ta mer plats” eller ”ha skinn på näsan” används mycket i gemenemans mun. När jag googlar orden ”Skinn på näsan” handlar det om kvinnor i byggbranschen, kvinnor i det militära, kvinnor som valt att jobba till sjöss, kvinnor inom IT samt inom sport. Alla dessa anses behöva ha ”skinn på näsan” för att bara kunna utföra sitt arbete, – i min värld är detta bevis nog för att vi måste dra i handbromsen.
Aldrig gott nog
Du, precis som jag har säkert aldrig hört någon säga ”nej” till mer jämställda styrelserum, eller ”nej” till mera kvinnor på ledande positioner. Däremot kräver det att någon på mansdominerade spelplanen vågar ta en kvinnas parti framför machokulturen för att hon ska komma in på denna arena och respekteras. Med det sagt är det inte meningen att en man ska ”ge” sin plats till en kvinna, det är mycket viktigt att vi kan skilja på dessa.
När jag som kvinnlig IT-rekryterare får frågan ”vad jag har för kompetens för att rekrytera IT?” vet jag att det är en fråga som mina manliga kollegor aldrig tvingas svara på. Jag får frågor om min ålder och hur länge jag arbetat med detta yrke. Där och då skrattar jag lite och rabblar snällt upp hela min förbannade karriär i hopp om att vinna den respekt som efterfrågas men mitt svar är aldrig gott nog.
Svaret jag fick när jag undrade hur företaget arbetar med jämställdhet visar att det finns ett stort kunskapshål eller kanske generationsglapp när det kommer till den här frågan, framför allt i branscher där kvinnor inte är norm.
Bär ditt barr med stolthet
Jag upplever ibland att man sätter ett ”är lika med” mellan ”jämställdhet” och ”gnäll”. Att man som kvinna tar på sig en offerroll så fort det kommer på tal, jag tror också det är därför många skrattar med eller finner sig för man vill ju inte vara den där ”jobbiga”. När en man reagerar tar han ställning, men när en kvinna reagerar överreagerar hon. Läs gärna den meningen igen! Det fina i kråksången är det ju inte behöver vara så här och målet med denna krönika är en liten fingervisning i hur vi alla kan hjälpas åt.
Mina konkreta svar lyser tyvärr med sin frånvaro i hur vi ska ”snabba på” arbetat med att få jämställda löner på kontot den 25:e eller hur kvinnor ska slippa försvara sin kompetens i möten som egentligen ska handla om något helt annat. Jag tycker att det är viktigt med en balanserad syn på detta. Självklart är inte allt svart eller vitt men kanske kan vi tänka så här: Vi är som myror i en myrstack, om vi alla tar med ett barr tillbaka till stacken så kommer vi att kunna bygga den mycket snabbare och jag tror att det är där vi brister idag. När man dessutom ska (med sitt barr på ryggen) möta vissa myror som valt att av någon anledning gå i samma stig fast i motsatt riktning blir det lite som gladiolernas gatlopp. Det är väldigt lätt att du tappar ditt barr, får börja om eller helt enkelt blir nedtrampad.
Summan av kardemumman
Avslutningsvis vill jag påminna om en sak. Varken du, jag, grannen eller kassören i matbutiken behöver bestiga berg för att lösa jämställdheten. Vi har kommit långt sedan vi hade svartvit TV och det ska vi vara stolta över men ett litet medskick av fyra frågor kanske får någon att tänka två gånger och då har denna krönika inte varit förgäves.
Ställer du samma frågor till alla oavsett kön? Ställer du samma krav på en kvinna som på en man? Förväntar du dig samma resultat av en kvinna som av en man? Ser du kvinnor och män som jämlika?
Tack för att just du valde att läsa!
